Vid Kyotos norra kust ligger vad som marknadsförs som ”Kyoto by the Sea” för turister. Natursköna Amanohashidate kände jag till, men det var närliggande fiskebyn Ine som verkligen trollband mig. Återigen blev jag dessutom påmind att resa ensam och resa själv är två helt olika saker.

När man läser om Japan återkommer ofta tre så kallade natursköna och fotovänliga platser. Den ena är ön Miyajima i bukten utanför Hiroshima som jag besökte för fem år sedan, den andra kommer dyka upp här senare under resan och den tredje är just Amanohashidate som jag idag tagit mig till med tåg på drygt två timmar från Kyotos centralstation.

Framme i Amanohashidate infinner sig lugnet direkt precis som när jag klev av i Kamakura tidigare i veckan. Dock är kontrasten mot Kyoto inte lika stor som mellan Kamakura och Tokyo.

Jag är på plats strax innan 11:00 och ska ta sista tåget tillbaka 19:18. Då det finns mycket att utforska går jag direkt till turistinformationen för att köpa ett Amanohashidate & Ine Free Pass som ger mig tillgång till bussar, båtturer och linbanor i området för resten av dagen. Kvinnan bakom disken ger mig fem broschyrer och pratar lika rappt som en auktionsledare i fem minuter. Hon har jobbat här länge.

Några presoner står utanför vid en tågstation vid en smal asfaltväg som en bil kör på.
Utanför den lugna tågstationen och turistcentret i Amanohashidate.

Läskig linbana till utkiksplats

Några minuters promenad från tågstationen ligger den linbana som på tio minuter tar en upp till den höga utkiksplatsen Amanohashidate View Land. Härifrån ser man öarna i bukten Wakasa och givetvis den kända sandbaren som sträcker sig över nästan hela den inre viken.

Totalt tar färden upp inklusive allt fotograferande ungefär 45 minuter innan jag tar linbanan ner igen. Jag fotograferar och filmar under färden. Det känns oansvarigt, men alla likes på Instagram ska ju in.

”Probably Europe. Looking at your body… definitely not UK. Maybe Iceland?”

– Indonesisk turist gissar var jag kommer ifrån
Linbana upp för brant backe. Alla som åker sitter en och en likt en skidlift.
Linbanan upp till Amanohashidate View Land. Det är brant, men fötterna är (oftast) nära marken.
Selfie på mig med utsikt över kullar och hav i bakgrunden.
Jag var långt ifrån den enda med utsträckt selfiearm på Amanohashidate View Land.

Båttur över viken följt av buss till Ine

Väl tillbaka traskar jag längs med det mysiga hamnområdet ut till piren och frågar när nästa båt åker över till andra sidan. Efter en kvart är jag ombord och går upp till den lilla passagerarfärjans öppna övre däck. Jag var inte ut med båt på Ålands hav en enda gång i somras så detta är efterlängtat.

Bebygd inre vik med en bred bro mellan två öar.
Anslutningen mellan den inre viken och yttre bukten nere vid hamnen.
Stor inre vik med fiskmåsar som flyger framför mindre passagerarfärja. I fjärran stora gröna kullar.
Turen över till andra sidan av Amanohashidate tar ungefär en kvart.
Kvinna på mindre passagerarfärja slänger matt till flygande fiskmåsar.
Hungriga och hetsiga fiskmåsar fångar all mat som kastas åt dem.
Mindre passagerarfärja förtöjd vid brygga. I fjärran hus och gröna kullar.
Framme på andra sidan av Amanohashidate.

Då bussturerna till och från Ine inte går så ofta väljer jag att ta första bästa buss istället för den linbana som tar besökare till den närliggande utkiksplatsen Kasamatsu Park. Här kan man ta ännu fler bilder och besöka bergstemplet Nariaiji.

Då jag dock har en hel timme på mig kollar jag runt i närområdet och tar en kaffepaus i det närliggande turistcentret, främst för att ladda min telefon och mobila bredband. Jag passar på att damma av skoltyskan för att försöka imponera på ett trevligt schweiziskt par som bor på orten. De rekommenderar att jag lunchar på Ine Café som de besökte igår när jag nämner att jag är på väg dit.

Två stormtroppers sitter vid ett vitt plastbord med en maskot som liknar en kotte.
Två stormtroopers på permission. I mitten sitter kotten Kasabo, maskot för Kasamatsu Park.
Folk som tittar ut över kusten från ett stort bussfönster.
Vägen till Ine sträcker sig längs med kusten hela vägen. Alla passagerare tittar ut.

Israelisk konstnärlig backpacker hoppar av

Några stationer innan Ine hoppar jag av bussen för att ta en båttur för att se fiskebyn från bukten. Av hoppar också unge Gaya som är ute och reser runt i sydostasien sedan maj i år. Snart ska hon tillbaka till Israel, men först en vända till Japan igen efter att ha varit i Thailand ett tag för att noställa det turistvisum som bara gäller i tre månader åt gången.

Medan mitt avhopp var kalkylerat var hennes ett misstag så vi bestämmer oss för att promenera in till Ines centrum som ligger en halvtimme bort. Jag dubbelkollar busstrafiken tillbaka till Amanohashidate och inser att jag nog bör skippa den båtturen så jag kan se Ine i lugn och ro.

Mörkhårig tjej med glasögon ger fredstecknet och ler framför en båthamn.
Gaya i Ines lilla centrum.
Inre vik med många små båthus till höger och en förtöjd mindre båt i förgrunden.
Ines båthus kringlar sig ett efter ett längs med vägen runt den brokiga och stora inre viken.
Smal asfaltväg som böjer sig mellan små båthus på varje sida. I fjärran mycket grönska.
Privata boenden blandas med små butiker och fik på väg in till byns centrum.
Tre fiskare på en pir. I fjärran många små båthus och mycket gröska.
Här och där sitter några ur lokalbefolkningen och fiskar.

När vi går och pratar ringer Gayas mamma och berättar om attackerna mot Israel. Hennes familj och vänner är säkra, men Gaya blir störd och suckar djupt över situationen.

När jag sedan behöver hitta något att äta beger sig Gaya vidare själv en stund. Hon är mätt och behöver lugn och ro för att avbilda något av Ine i den skissbok hon har med på sin resa och sakta men säkert fyllt. Jag beger mig till Ine Café som verkar vara fiskebyns bästa, men också enda kafé. Vi bestämmer oss för att ses vid busshållplatsen och åka tillbaka runt 16:00.

Bord med träbokstäver som stavar Ine Cafe. I fjärran vatten, öar och båthus.
Väntetiden på Ine Café är för lång så jag nöjer med mig en kylskåsmagnet med den lokala båthusmaskoten Funayan på. Allt har en maskot i Japan.

Finsk grammatik på bussresan tillbaka

Väl tillbaka på bussen berättar Gaya mer om sitt stora språkintresse. Att hon pratar bra japanska har jag redan märkt, men nu vet jag varför. Hon har dock dålig koll på skillnaderna mellan de nordiska språken så jag gör mitt bästa för att förklara, drar obligatoriska skämt om hur grötig danska är och går igenom lite grundläggande finsk grammatik. Givetvis lär jag henne mitt finska favoritord kalsarikännit.

Känslan när du tänker bli berusad hemma iförd endast dina underkläder utan någon som helst intention på att gå ut.

– Kalsarikännit enligt finland.fi
Blyertsskiss på en förtöjd båt framför flera båthus.
Resultatet av Gayas ritande. Hennes tjocka bok är fylld med målningar sedan början av hennes resa.

Väl tillbaka i Amanohashidate behöver vi båda verkligen äta och passande nog hittar vi ett gatustånd som lagar takoyaki utanför den lokala matvarubutiken. Vi köper sju av dessa stekta degbollar fyllda med och garnerade med majonäs, worcestershiresås och sjögräspulver innan vi sätter oss vid vid viken.

Mörkhårig tjej med glasögon äter takoyaki med pinnar.
Gaya och jag med våra sju bollar med takoyaki för blott 400 yen per portion.

Promenad längs med sandbaren

Efter att jag och Gaya ätit upp vår takoyaki skiljs vi åt. Hon ska till sitt hotell i Amanohashidate för att ta itu med lite familjeärenden och jag ska slutligen få ta min efterlängtade promenad längs med den över tre kilometer långs sandbaren innan jag tar mitt tåg tillbaka till Kyoto.

Våra resterande scheman i Japan är vitt skilda så vi lär inte ses mer. Men vi börjar följa varandra på Instagram och jag skulle inte bli förvånad om hon dyker upp på en resa i Skandinavien inom ett år eller två.

Grusgång genom trädalé. Två personer går på den. Staket med kedjor på varsin sida.
Sandbaren i Amanohashidate börjar med tät grönska.
Grusgång genom gles trädalé. Strand till vänster.
Efter ett tag blir det glesare så man kan nå stranden.
Gräsyta innan strand. Stort hus skymtar på andra sidan viken. Lätt mörk himmel.
Mörkret börjar tillta strax efter 17, men det är fortfarande varmt i luften.
Vik med vatten till vänster. Lätt mörk himmel.
Jag vadar i det varma vattnet under hela sträckan tillbaka till tågstationen.

Missförstånd med tåget hem

Väl tillbaka vid tågstationen vid Amanohashidate efter att ha köpt ännu en kylskåpsmagnet kollar jag Google Maps för att dubbelkolla min bokade tågtid. Tröttheten är påtaglig och jag kollar i misstag Google Maps istället för appen Japan Travel av Navitime som jag använder för resor som innefattar mitt Japan Rail Pass (mer om det i ett senare inlägg).

Jag tolkar felaktigt det som att kommande tåget som går 18:08 är det enda för kvällen och mitt bokade 19:18 är inställt. Klockan är 18:06 och jag får panik, men två minuter senare sitter jag på 18:08-tåget efter att två i personalen vid tågstationen arbetat i ilfart.

På den avslutande sträckan av spåren som till Japan Railways väcker mig konduktören (andra gången jag somnar i en tågvagn under denna resa) och påpekar att reserverad plats krävs för denna sträcka. Jag ber om ursäkt, men det är inga problem alls då jag leds till en obokad plats.

Över en timme tidigare tillbaka i Kyoto än planerat går jag rakt till hotellets onsen för att rensa bort sand och död hud mellan tårna.

/Alexader