När vänner och kollegor frågat mig vad jag sett mest fram emot på min resa till Japan har jag ofta gett olika svar. Ett svar som dock kommit mer frekvent än andra har varit att cykla Shimanami Kaido.

Shimanami Kaido är en avgiftsbelagd väg på 60 kilometer över flera öar och broar mellan de två kuststäderna Onomichi och Imabari i prefekturerna Hiroshima respektive Ehime. För cyklister och fotgängare är den det enda sättet att ta sig mellan Japans öar Honshu och Shikoku.

Cykelturen är 70 kilometer och korsar sex öar och sex hängbroar. Den är Japans populäraste och vackraste. I lördags gjorde jag den!

Illustrerad karta över Shimanami Kaido.
Jag cyklade den blåa linjen. Karta från shimanami-cycle.or.jp.

Start i Onomichi 07:45

Under de två första veckorna av min resa har jag oftast (för ofta) vaknat och gått upp tidigt. Idag är inget undantag och kvart över sju är jag nere i Onomichis hamn för att hämta ut min reserverade cykel.

Utsikt över hamnstaden Onomichi. Till vänster i förgrunden ett tempel omgivet av buskar.
På väg ner längs de 300 trappstegen från mitt vandrarhem.
Äldre man i blå jacka inspekterar en svart cykel. I bakgrunden massvis med cyklar.
Ett tjugotal cyklister är på plats nere vid hamnen. De flesta hämtar ut sina bokade cyklar som jag.
Selfie på mig vid liten färjhamn. Jag har en hjälm på huvudet och her tummen upp. I bakgrunden cyklister i kö.
Klockan är typ 07:45 och snart ska passagerarfärjan ta oss över till starten av Shimanami Kaido.

Tappar bort QR-kod till Youtuber

I kön för att hämta ut cykeln och sedan på passagerarfärjan pratar jag med en ung tjej som också ska cykla. På hennes enkla engelska och med hjälp av min turistjapanska förklarar hon att hon arbetar med video om prefekturen Hiroshima för sin Youtube-kanal.

Hon ger mig en utskriven QR-kod som länkar till kanalen, men som som jag tyvärr slarvar bort under dagen.

Ung leende japansk kvinna gör fredstecknet på en öppen passagerarfärja.
Vem är denna Youtuber?

Hon skämtar om att jag ska vara hennes senpai (typ mentor) för dagen då hon inte är så van. Jag går med på det, men undviker att nämna att min främsta cykelerfarenhet de senaste åren är att cykla 46 kilometer i bakfyllan på min mammas sjuväxlade Helkama i somras.

Följ den blåa linjen

Efter den korta turen över hamninloppet med färjan är vi alla igång och det rullar på (höhö) utan problem de första kilometrarna. Japan har vänstertrafik, men det känns bara ovant under den första kvarten. Dessutom är det väldigt lite biltrafik på vägarna.

Att veta vart man ska cykla är enkelt. Från starten i Onomichi till slutet i Imabari är sträckan uppmärkt med en tjock blå linje vid sidan av vägen.

Cykel- och bilväg med tjock målad blå linje. I fjärran vatten, gröna kullar och en röd bro.
Den blåa linjen som ska guida mig till Imabari.
Jag till vänster lutande mot räcke i liten park. I fjärran vatten ovh en lång hängbro.
Kort fotopaus efter några kilometer innan bron Innoshima Bridge ska korsas.

Cyklar fel direkt

Bländad av den oerhörda utsikten över hav och natur märker jag efter ett tag att jag inte sett den blåa linjen på ett tag. Jag tar upp telefonen, kollar Google Maps och inser att jag cyklat minst fem kilometer åt fel håll. Happ!

En halvtimme senare efter en backe så brutal att jag måste leda cykeln befinner jag mig vid infarten till den större bilväg som ska ta mig över den första bron Innoshima Bridge. Problemet är att cyklister och fotgängare inte är tillåtna på vägen. Jag inser att jag i misstag klickat på knappen för optimal bilresa till Imabari och cyklat fel ännu en gång. Helvete!

Fiskare står på kort stenmur vid väg längs med kustremsa. I fjärran hav och gröna stora kullar.
Jag kollade på det blåa havet istället för den blåa linjen.
Grå torii-port av cement på en strand. I bakgrunden havet.
Torii-portar är ständigt närvarande såväl i städer som ute på glesbygden.
Övergiven och igenväxt båtverkstad. Sluten bil till vänster.
När omgivningen började se ut så här borde man nog fattat att man hade cyklat helt åt helvete.
Smal tvåfilig cykelväg uppför en kulle. Omgiven av gröna buskar.
Slutligen tillbaka på rätt väg. Efter en backe på 1,5 kilometer är jag på bron.
Lång tvåfilig cykelväg under bilväg på lång hängbro. Metallgaller till höger och vänster.
Väl på Innoshima Bridge var det svårare att cykla fel.

Lunch på FamilyMart

Klart mer ödmjuk inför resten av cykelturen rullar jag ner för den generösa efterföljande backen i jakt på mat. Jag har valt att skippa frukost då jag kallt räknar med att nå den första av flera FamilyMart, min favorit bland Japans små butikskedjor.

Cykel parkerad framför liten livsmedelsbutik med namnet FamilyMart.
Innan andra bron Ikuchi Bridge ska cyklas över blir det tidig lunch.
Svart bord med choklad, mat och sportdryck på.
Japans bästa sportdryck Pocari Sweat, onigiri med tonfiskmajonäs, mjölkchoklad och friterad kyckling för blott 900 yen.

Fika med Ivan och Michelle till tonerna av Queen

Med mat i magen cyklar jag vidare. Det må vara mulet, men vädret är annars perfekt med de dryga 20 graderna i luften. Att cykla Shimanami Kaido under sommaren då det nästan blir 40 grader här måste vara vidrigt.

Efter att ha tagit mig över den tredje bron Tatara Bridge gör jag ett stopp vid ett butikscentrum och park för att gå på toa, fylla på vatten och äta upp min mjölkchoklad. Snart skulle det visa sig bli fika igen dock.

Enkla metallstatyer i park. I bakgrunden lång hängbro.
Konstverk i park vid kustremsan efter Tatara Bridge.

Kort därefter cyklar jag förbi ett visset gräsfält. Jag ser en orange food truck och hör Queens klassiker Bicycle Race spelas från ett extern högtalarsystem. Låtvalet är briljant så ett stopp för en kopp kaffe är givet!

Liten mörkorange husvagn på gräsfält omgivet av buskar. Sittplatser, bord och parasoll står på marken.
Mysiga kaféet Indigo strax efter den tredje bron på cykelturen.

Väl där träffar jag cyklisterna Ivan och Michelle från Singapore. De gör också Shimanami Kaido idag, men har börjat i Imabari och ska bo en natt på en av öarnas många hotell och vandrarhem innan de tar sig vidare till Onomichi. De har varit i Japan flera gånger, men denna cykeltur gör de för första gången.

Asiatiskt par i färggranna cykelkläder ler glatt och poserar vid mörkorange cykelvagn.
Jag, Ivan och Michelle börjar följa varandra på Instagram innan vi skiljs åt.

Man ser mer genom att avvika

Inför Shimanami Kaido är jag medveten om att alla öar har flera kända smultronställen att upptäcka om man (medvetet) avviker från den blåa linjen. Det handlar om museum, tempel, mysiga fik, fina stränder och maffiga utkiksplatser.

Jag har dock valt att knappt läsa på om något alls. Delvis för att bli förvånad men också för att jag av tidsskäl nog bör hålla mig till den planerade sträckan. Jag måste hinna med den sista bussen tillbaka till Onomichi från Imabari 18:30.

Jag måste hinna till Imabari för att ta bussen tillbaka till Onomichi 18:30

Lyckligtvis är den blåa linjen fylld med sevärdheter. Utöver de tre generösa fikastoppen stannar jag nog över femtio gånger bara för att ta fram telefonen och ta några bilder. Varje sväng jag gör och krön jag kommer över bjuder på fina vyer eller roliga upptäckter.

Stor vit staty på en dinosaurie på en kulle. Mörka moln i bakgrunden.
Efter den första bron möter jag en stor staty på en dinosaurie på ön Innoshima.
Rostig men färggrann gammaldags skolbuss vid sidan av vägen.
Trädgårdskonst precis vid den blåa linjen.
Texten ”Happy go lucky” ritad på en färggrann rostig buss.
Budskapet på sidan av den rostiga bussen fångar verkligen min sinnesstämning under denna semesterresa.
Hamn i vik med flera förtöjda. I fjärran en gul bro.
Från ett av mina många korta fotostopp.
Kurvad strand med gula och gråa sittplatser av sten till vänster. I fjärran en hängbro och gröna kullar.
Här på Hakata Beach på ön Haktajima gjorde jag en av mina tre långa fikapauser.
Cykel framför någon sorts igenväxt verkstad utomhus.
Ibland leder avsteg från den blåa linjen ingenstans. Som här på sista ön Oshima.

Mikyan och alla dekopon

Under en stor del cykelturen ser jag plantage efter plantage av dekopon, en söt och kärnfri variant av satsuma som odlas. Utöver frukterna på träden kan man i flera butiker längs med Shimanami Kaido även köpa de färdiga produkterna i form av olika typer av juice.

Buskar med gröna tsatsumas till vänster om cykelväg.
En söt och kärnfri variant av satsumas som heter dekopon odlas på flera öar.

Någon som dyker upp nästan lika ofta är prefekturen Ehimes officiella maskot Mikyan, en blanding mellan en hund och just denna frukt. Hen verkar gilla att cykla och bär likt mig förståndigt nog också en hjälm då.

Två orangea dryckesautomater med maskoten Myikan på. Myikan är en blandning av en hund och en tsatsum.
Mikyan är maskoten för prefekturen Ehime där Imabari ligger.

En sista massiv bro innan Imabari

Under andra halvan av cykelturen är mitt självförtroende klart högre. Jag cyklar fortare, lutar mig mer i kurvor och är mindre försiktig med att bromsa. På raksträckor cyklar jag om andra cyklister och jag blåser igenom flera tätorter då jag har tur med trafikljusen.

Efter ett krön och efterföljande nedförsbacke är jag plötsligt vid den sista massiva hängbron Kurushima-Kaikyo Bridge som ska ta mig till slutdestinationen i Imabari. Snart är jag klar med Shimanami Kaido!

Lång och lätt brant cykel- och bilväg. I fjärran lång hängbro.
I fjärran skymtar den väldigt långa Kurushima-Kaikyo Bridge.
Selfie på mig där jag pekar på lång hängbro till vänster om mig.
När denna hängbro stod klar 1999 var den världens längsta med sina 4 015 meter.
Lång hängbro. Bilfiler till vänster och cykelfil till höger. Mulen, men ljus himmel.
Väl uppe i cykelfilen på Kurushima-Kaikyo Bridge. För första gången under dagen blåser det ordentligt.
Vid utsikt över öar, vatten och land. Till höger en cykelväg längs med ett berg.
Utsikten från bron är likt övriga Shimanami Kaido lika vacker som svindlande.
Lång raksträcka i husförort. I förgrunden ett cykelstyre.
Väl i Imabari är det några riktigt långa och sega raksträckor som väntar innan jag lämnar in cykeln vid den lokala tågstationen.
Två hål i väggen där mitt andikte sticker ut ur ett. Text ovan lyder ”i.i.imabari! Cycle Station”.
Äntligen framme strax innan 16:00!

För ordningssam busschaufför

Det smidigaste alternativet för att ta sig tillbaka till Onomichi är att ta en av motorvägsbussarna som går till Fukuyama och hoppa av några stationer tidigare och promenera till hamnen för den passagerarfärja där cykelturen började.

Insidan på långfärdsbuss med blåa säten. Fåtal passagerare.
I bussen på väg tillbaka till Onomichi. De flesta säten är tomma. De trötta cyklisterna sticker ut.

När jag ska kliva av frågar Luke från Manchester, England om jag ska till Ominchi. Jag berättar om den korta promenaden till hamnen och Luke hakar på några stationer innan han egentligen ska kliva av, vilket leder till problem.

”Money back! Money back!”

– Busschauffören till Luke

Den unge busschauffören påpekar något på japanska angående Lukes biljett. Jag stannar kvar och lyssnar och han säger till sist ”Money back! Money back!”. Luke har betalat för mycket men trots att han och jag på både engelska och japanska förklarar att det kvittar låter inte chauffören Luke gå.

Efter att ha pratat med någon i tio minuter stående vid sidan av vägen får Luke äntligen telefonen av chauffören. Men en tjockare dialekt än Liam Gallagher säger han ”It’s alright mate, no worries”.

Vi kommer därifrån och spenderar resten av tiden att prata om den väldigt ansträngda situationen i Lukes favoritklubb Manchester United. Under båtturen ger jag Luke några restaurangtips för hans kommande dagar i Osaka och sedan skiljs vi åt.

Kort japansk busschufför står bredvid längre ung vit man utanför buss. Det är mörkt ute.
Den principfaste busschauffören och Luke.
Liten passagerarfärja åker över vattnet. I bakgrunden en upplyst hamnstad. Det är mörkt ute.
I väntan på passagerarfärjan som blir både början och slut på dagens äventyr.

300 mördande trappsteg

Efter de avslutande 300 mördande stegen upp till mitt vandrarhem lägger jag mig på min futon i mitt lilla rum efter en minst sagt behövlig dusch. Jag har mjölksyra i benen, kramp i mellangärdet och en stor sprucken blåsa under höger fot. Det känns underbart.

Mörkt rum med låg belysning. I fjärran syns en upplyst hamnstad via ett fönster. I förgrunden vilar ett par fötter på en madrass.
En madrass har aldrig känts skönare.

/Alexander