Dagen efter min lättsamma utflykt till Yufuin Onsen var det ett mer allvarligt besök jag gjorde när jag tog tåget till Nagasaki, den andra staden i Japan som USA atombombade under andra världskriget. Besöket bjöd på rik historia, fin utsikt men också oväntat smicker.

9 augusti släppte USA sin andra atombomb över Japan när Nagasaki bombades tre dagar efter Hiroshima. Bombningen som egentligen var tänkt för industriorten Kokura i norra Kyushu fick avbrytas och Nagasaki blev det nya målet samma dag.

73 884 personer dödades, 74 909 skadades och 120 820 blev hemlösa i den explosion som också gav många invånare långvariga hälsobesvär på grund av värmen, tryckvågorna och strålningen.

Utöver denna historiskt hemska händelse är dock Nagasaki också känt för att under flera hundra år varit en prominent stad för internationell handel med övriga asiatiska länder. Under Japans period av isolering under Edoperioden år 1603 till 1868 var staden den viktigaste av de få städer där internationell handel fortfarande var tillåten, om än då i begränsad skala.

Spårvagn direkt till fredsparken

Tågresan till Nagasaki är smidig. Efter att ha tagit ett vanligt tåg på lite över en timme från Fukuoka till Takeo Onsen kliver jag på ett snabbtåg på den sedan förra året nya Shinkansen-linje som tar mig till Nagasaki Station på endast 30 minuter. Tidigare tog den resan en halvtimme längre.

Väl framme hoppar jag på en av stadens spårvagnar som tar mig till den fredspark som Nagasaki har likt Hiroshima. Efter all tid på tunnelbanestationer de senaste två veckorna är det skönt att åka kollektivt ovan jord.

Spårvagn vid hållplats. Några personer kliver på och av. Stenplattor på marken är gulbruna, ljusröda och vita.
Med spårvagn tar man sig smidigt mellan norra och södra Nagasaki.

Efter att ha promenerat upp för trapporna till det förhöjda område där parken ligger möts jag av den vackra fredsfontänen och i fjärran den minnesvärda fredsstatyn ute på det stora och lugna torget. Längs med promenaden till statyn passerar jag flera mindre statyer som donerats till staden och funnits här att beskåda sedan många decennier.

Rund fontän omgiven av brunt och lust kakel med cirkelmönster. I fjärran en blå staty.
Det första man möts av efter trapporna är fredsfontänen med vattenstrålar formade som änglavingar.
Tre statyer i rad vid en stengång. Ett stort träd står bakom dem.
En av flera statyer som donerats av andra länder. Den första här från tidigare Sovjetunionen.
Står staty på en blå sittande man. En av hans händer pekar upp mot skyn, den andra handflatan är parallell med marken,
Fredsstatyn designades av skulptören Seibou Kitamura.

Statys högra hand syftar till faran med kärnvapen och dess vänstra till evig fred. Det högra benet syftar till meditation och dess vänstra till att stå upp för världen. Ögonen är stänga i en bön för själarna för bombningens offer.

Öppen yta med en stor blå staty på en man i bakgrunden. I förgrunden några träd och skugga.
En halvtimme tidigare var torget fullt med flera skolklasser på utflykt.

Efter att ha suttit i skuggan på torget och vilat i en kvart vandrar jag vidare för att titta på den närliggande katedralen i Urakami.

Det är först senare på tåget hem som jag kommer på att jag glömt bort (!) att besöka både monumentet vid atombombens hypocentrum några hundra meter från statyn samt den närliggande minneshallen för bombningens offer. Pinsamt.

Bara statyerna klarade sig vid katedralen i Urakami

Några minuter från fredsparken hittar man den röda tegelkatedralen i Urakami. Katedralen är återuppbyggd då den förstördes helt i atombombningen. Bara stenstatyerna av tre helgon klarade sig någorlunda bra från explosionen och är placerade i en liten park framför katedralen.

Katedralen började symboliskt byggas år 1895 på denna plats där kristna invånare i Nagasaki tidigare tvingades delta i ceremonier där de måste trampa på bibliska bilder i ett försök att driva bort deras religion ur landet.

Under Edoperioden (1603 – 1868) och fram till år 1873 var kristendom förbjudet i Japan

Framsida på katedral byggs med rött murbruk och två torn. Framför kyrkan står flera skolflickor.
En av flera grupper av skolelever på besök i Nagasaki denna dag. Här framför katedralen. Inuti är det fotoförbud som råder
Tre slitna och missfärgade statyer framför katedral. PÅ den vänstra är huvudet borta.
Stenstatyerna av de tre helgon som inte förstördes helt i bombningen 1945.

Linbana upp till Mount Inasayama

Efter mitt besök till fredsparken är jag sugen på att få en ordentlig överblick av Nagasaki, vilket jag gör genom att ta en linebanetur upp till 333 meter höga Mount Inasayama och dess observatorium.

Vid utsikt över stad och omslutande gröna kullar från en linebanevagn.
Den lätt skumpiga och luftkonditionerade linebaneturen tog bara fem minuter.
Spiraltrappa på väg nedåt. Gröna kullar i fjärran.
Viss svindel på väg upp till observatoriet uppe på toppen av Mount Inasayama.
Utsikt över hamnområde med många byggnader klar himmel och gröna kullar.
Nagasakis södra hamn sedd från observatoriet.
Selfie på mig med utsikt över vatten och gröna kullar i bakgrunden. jag har solglasögon på mig.
Skön sval bris på toppen av observatoriet under den gassande solen i Nagasaki denna dag.
Vita och röda sändningstorn i förgrunden. Vid utsikt över gröna kullar i bakgrunden.
Radiomaster precis intill toppen på observatoriet.

Lokal specialitet till lunch i Shinchi Chinatown

Efter att tittat ut i fjärran och flexat selfiearmen i över en timme tar jag linbanan tillbaka ner och sedan spårvagnen till stadsdelen Shinchi Chinatown, en av Japans tre Chinatowns.

Stadsdelen är oväntat liten, speciellt jämfört med motsvarande stadsdel i Yokohama som jag besökte för fem år sedan. De fåtal gatorna består av små presentbutiker och restauranger. Jag är vrålhungrig och besöker den första restaurangen jag ser för att äta en sen lunch i form av den lokala specialiteten Champon.

Här fnittrar och vinkar några skolflickor åt mig när jag går förbi dem. Jag ler och ger dem fredstecknet.

Kinesisk röd port in till gågata. Rött räckte till vänster och folk under porten.
Ingång till stadsdelen Shinchi Chinatown.
Folk på gågata omgiven av kinesisk skrift och illustrationer.
Huvudgatan och dess tvärgator är fyllda med små presentbutiker och restauranger.
Ljus nudelsoppa med grönsaker och fisk.
Den lokala specialitén Champon som består av stekt griskött, skaldjur och grönsaker i en soppa bestående av kyckling- och grisben samt nudlar.

Japans äldsta katolska kyrka Oura

Mätt och belåten tar jag spårvagnen från Shinchi Chinatown till mitt sista besök för dagen, Japans äldsta stående kristna kyrka Oura från år 1864.

Efter att ha klivit av vagnen och promenerat upp för en brant och kurvad stengata längs med flera souvenirbutiker dyker den vita fina kyrkan upp på en kulle.

Trappa omgiven av träd och buskar upp till den vita kyrkan Oura. I förgrunden står två skolflikcor.
Även vid kyrkan Oura var det flera skolelever på besök denna dag. Likt katedralen i Urakami var det fotoförbud inomhus.

Kyrkan byggdes av en fransk missionär under slutet av Edoperioden år 1864 för den växande grupp av utländska handelsmän i Nagasaki.

Oura är tillägnad de 26 kristna som avrättades i Nagasaki den 5 februari 1597 under en period då missionsarbete var förbjudet i Japan. Detta gjordes som en brutal varning av Japans dåvarande härskare Toyotomi Hideyoshi.

Två statyer vid en damm på en grönskande liten trädgård.
Ingen text på engelska fanns här, men troligtvis är detta en staty av den tidigare påven John Paul II som besökte Nagasaki 1981. Här i en liten trädgård framför kyrkan.

Bredvid kyrkan ligger ett fint museum som i många rum på flera våningar redogör för Japans intressanta men också mörka historia involverande kristendomen. Jag hinner läsa långt ifrån allt men tar med mig en broschyr som ingår i entréavgiften till muséet och kyrkan.

Kyrkan Oura framsida lite från höger. Framför palmer och många buskar.
Oura sedd från muséets terass.

Skolflickorna från Chinatown dyker upp igen

Precis när jag kommer ner från trapporna från Oura kommer tre unga skolflickor fram till mig och blockerar vägen. Jag känner igen några av dem då det är samma gäng som vinkade och log åt mig i Chinatown. De ler och fnittrar och jag undrar vad som är i görningen.

Innan jag vet ordet av kliver en av dem fram till mig och frågor på perfekt engelska: ”You are so handsome! Can I take a photo with you?”. Något ställd får jag ur mig ett överdrivet förvånat ”So desu ka?” (Är det så?) följt av ”Mochiron desu!” (Givetvis!).

Vi poserar för några bilder innan jag tackar, skrattar och påpekar att jag ska åka till Fukuoka med frasen ”Watashi wa Fukuoka nii ikimasu” och vinkar hejdå. Tjejerna vinkar glatt och fnittrar vidare innan de springer iväg för att troligtvis kolla på bilderna.

Smickrad och lite generad hoppar jag på spårvagnen tillbaka till Nagasaki Station med detta färska minne som tog udden av den allvarliga stämning som legat över denna dagsutflykt.

/Alexander