När jag vaknade på min sista heldag i Kyushu kändes det vemodigt att denna del av resan snart skulle vara över. Den känslan gjorde jag mig dock snabbt av med genom att återigen kliva på Shinkansen för en till episk dagstur. Denna gång till Japans Napoli, Kagoshima.

Kagoshima är den sista stora staden i södra Japan. Den är huvudstad i prefekturen den delar namn med och jämförs tydligen med Napoli i Italien eftersom båda städerna har:

  • Liknande varmt klimat
  • Många palmer på gatorna
  • Invånare med hett temperament
  • En enorm aktiv vulkan i utkanten stan

Ibland måste invånarna i Kagoshima gå ut med paraply. Inte för skydd från regn eller stark sol, utan från aska från vulkanen Sakurajima fyra kilometer som ligger utanför hamninloppet. Det är den jag är här för att ta en närmare titt på.

Smidig resa från Fukuoka

Resan från Fukuoka till Kagoshima är den smidigaste hittills jämfört med mina tidigare dagsturer i Kyushu. Efter drygt 90 minuter utan byte kliver jag av vid centralstationen och styr genast riktningen mot en populär utkiksplats i centrum för att få en ordentlig syn på Sakurajima.

Tåg station med avlånga tåg till höger och vänster. I mitten åker folk ned för två rulltrappor.
Vid det här läget hade jag tappat räkningen på hur många tågstationer jag varit på under resan.
Bred stentrottoar utanför tågstation. En del folk promenerar bort i bilden.
Kagoshima bjöd på resans hittills bästa väder med klarblå himmel och 25 grader i luften.

Svettiga trappsteg till utkiksplats

Utkiksplatsen är bara en halvtimmes promenad bort från centralstationen, men när jag gått upp för de avslutande trapporna rinner svetten om pannan. Lyckligtvis har jag med mitt onsenkit inklusive handduk och deodorant då jag tänkt fräscha upp mig senare på ett speciellt ställe.

Trappa som böjer sig upp till vänster omgiven av buskar och träd. På marken ligger mycket löv.
Med en höjdskillnad på tjugo meter blev det en hel del steg.
Utkiktsplats omgiven av träd. I fjärran en stor stad och sedan en vulkan ute på en ö längre bort.
Lätt bästa utsikten i hela Kagoshima.

Passagerarfärja ut till vulkanen

Trots att Sakurajima är en aktiv vulkan och har små utbrott varje dag avskräcker det inte folk att bo nära eller till och med på den. Ungefär 4 500 personer bor nämligen på ön dit passagerarfärjor går varje kvart 24 timmar om dygnet.

Sakurajima har små utbrott varje dag. Under år 2011 uppmättes hela 996 utbrott!

Hyfsat fräsch igen efter en snabb raggardusch på utkiksplatsens offentliga toalett traskar jag ner till hamnen och kliver på den färja som tar mig och en drös andra passagerare med och utan bilar ut till Sakurajima på femton minuter.

Passagerarfärja anländer till hamn.
En färjorna som går mellan Kagoshima och Sakurajima 24 timmar om dygnet.
Stor ö med vulkan i fjärran. I förgrunden delar av ett hamninlopp.
Enkelturen kostar bara 200 yen (cirka 15 kronor).
Bord och stolar på däck utomhos på passagerarfärja.
Skönt svalkande platser på färjans utomhusdäck denna varma dag.
Hamninlopp på lummig ö med stor aktiv vulkan i fjärran.
På väg in i hamnen vid Sakurajima.
Lång ramp med tak i färjhamn. Rampen är full med folk.
På väg över landgången till färjeterminalen.

Busstur upp till kratern

Inför min tur ut till Sakurajima hade jag bara tänkt promenera längs med vattnet, fika någonstans, köpa en kylskåpsmagnet och ta massor med bilder. När jag går förbi hotellet Rainbow Sakurajima noterar jag dock att man kan ta en busstur upp till ett observatorium drygt två kilometer från kratern. Bussen dyker lägligt upp minuten senare, så jag sätter mina tidigare på paus och kliver på!

Sakurajima betyder ordagrant ”Körsbärsblomningsön” på japanska

Jag står bakom en stor stenskylt med japansk skrift. Bakom mig i fjärran en rykande stor krater i en vulkan.
Högre och närmare kratern än så här kom man inte.
I fjärran rykande krater omgiven av gränska på aktiv vulkan. I förgrunden en gul lastbil på en väg.
Uppe på observatoriets terass med utsikt åt 360 grader.
Selfie på mig med rykande krater på vulkan i bakgrunden. Jag har svarta solglasögon och en röd Nintendo-tröja på mig.
Med lite tålamod hittade jag en egen plats vid terassens räck för en selfie. Det var många på plats.
Vid utsikt över en ham och stad. I fjärran platt grönskande mark. I förgrunden buskar och träd.
Utsikten över Kagoshima från observatoriets terass.

Varmt fotbad och mellanmål

När jag kommer tillbaka till hamnen med bussen som kort därefter påbörjar nästa rundtur är klockan snart är 15:00 och jag inser inte ätit något sedan frukost. Då mina fötter värker slår jag två flugor i en smäll och köper en påse satsumas i en närliggande livsmedelsbutik och sätter mig vid de vulkaniskt tempererade fotbaden nere vid vattnet.

I fjärran en brygga vid strandlinje på en ö. I förgrunden en trappa och lite buskage och en sten.
På väg ner till vattenbrynet för mellanmål och varmt fotbad.
Två fötter i en liten pool. Framför dem en påse tsatsumas på en bänk. I fjärran ett hav och en passagerarfärja.
Välbehövligt fotbad för två skabbiga fötter. Söta satsumas för övrigt.
Avlång smal pool för fotbad med med återkommande sittplatser i trä.
Innan jag dök upp sätt ett sällskap från en kryssning och tog upp platserna.

Efter en halvtimme under solen beger jag mig tillbaka till hamnen. Nu ska jag in till Kagoshima för att tvätta resten av kroppen.

Stor ö med vulkan i fjärran. I förgrunden skyddsräcke på en passagerarfärja.
Det var svårt att slita blicken från Sakurajima på vägen tillbaka.

Bad med 73-åringen Minezaki

På färjan tillbaka ringer jag pappa och berättar var jag håller hus för tillfället. Jag berättar om vulkanen, det varma vädret och att jag nu ska till ett traditionellt gammalt sentou (badhus) dit nog bara lokalbefolkningen går. Pappa låter lite avundsjuk och konstaterar lätt uppgiven att det har fallit lite snö hemma på Åland denna morgon.

Jag ska till Kirishima Onsen, ett sentou av den gamla skolan. Hit går inga utländska turister. Handduk och schampo förväntas man ta med själv.

Redan förra hösten såg jag detta badhus i en video på Youtube där dock varken namn eller adress angavs. Efter att ha kollat igenom Kagoshimas badanläggningar en efter på Google Maps lyckades jag dock identifiera det! Ja, jag tar mina varma bad på stort allvar.

Fasad till gammaldags badhus.
Framme vid Kirishima Onsen i centrala Kagoshima. Jag känner genast igen fasaden från Google Maps.
Biljettautomat för badhus med många knappar och japansk skrift.
För att betala inträde är det en biljettautomat som gäller.

Väl inne i det trånga omklädningsrummet som sitter ihop med receptionen blir jag förbryllad av en skål med numrerade blåa plastbrickor som jag uppmanas välja en av. En äldre man som kommer in strax efter mig pekar på de numrerade skåpen och jag svarar ”Ah, wakarimashita!” (Ah, jag fattar!).

När jag sedan lagt mina saker i skåpet ser jag att det inte går att låsa. Detta är egentligen ingenting som stör mig. I Japan kan man lämna sitt pass, plånbok och telefon på ens bord i Starbucks och ta en lång promenad runt kvarteret för att sedan garanterat finns dem orörda när man kommer tillbaka.

Den gamle mannen påpekar då på enkel engelska att det finns separata små värdeskåp som kan låsas. Jag tackar för tipset, låser in mina prylar och går in för att äntligen bada.

Avlång rektangulär pool mitt i golvet på ett gammaldags badhus.
Även om detta är ett enkelt sentou har det mineralrikt vatten likt ett äkta onsen. Bild från Google Maps.
Flera speglar på en vägg med varsin duschkran och två vattenkranar för varmt och kallt vatten. Kaklet på väggen ljust.
Varje sittplats har en spegel, duschkran och två kranar med kallt respektive varmt vatten. Bild från Google Maps.

Då detta är min totalt femte vecka i landet glider jag lite väl självsäkert fram till min sittdusch, placerar ut min vattenhink under kranarna och justerar den låga plastpall jag ska sitta på. Jag felbedömer dock pallens höjd när jag sätter mig och hamnar på rygg på det blöta kakelgolvet.

Några av de äldre gubbarna på plats flinar när jag genast tar mig upp, ler och drar till med ”Watashi wa daijoubu desu, mondai nai!” (Jag är okej, inga problem!).

Affisch med instruktioner har man bör och inte bör bada i detta badhus.
Inte mycket text fanns på engelska, dock förväntad vett och etikett.

Väl i det varma badet blir jag att prata med den äldre mannen igen. Han heter Minezaki men kallas Mine av sina vänner. Han berättar att han är här på besök från prefekturen Kanagawa (där Kamakura ligger) och flugit in tidigare idag. Jag nämner att jag nyligen besökte Kamakura och vi pratar om min resa.

Han fyller sedan i att han nyligen fyllt 73 år och att han var 23 år första gången han badade här på Kirishima Onsen. Han konstaterar med klar förtjusning i rösten att det mesta är sig likt efter femtio år, men att den genomskinliga dryckeskylen i omklädningsrummet nog är ganska ny.

Efter badet pratar vi lite mer och tar bilder på omklädningsrummet. Minezaki frågar receptionisten om hur gammalt Kirishima Onsen egentligen är. Hon är osäker men tror att badhuset borde vara ungefär 100 år gammalt.

Äldre japansk man som ler. Han har en randig tröja på sig. I bakgrundem en kyl för läsk och öl.
Minezaki ombytt efter badet. Den nya dryckeskylen står till vänster.
Gammaldags brun massagestol i omklädningsrum. På väggen en färggrann affisch med texten "Kagoshima City".
30 yen kostade att använda denna gamla massagestol i omklädningsrummet.

Lokal specialitet i central källare

Rena och fräscha skiljs jag och Minezaki åt då jag knyter mina blöta medtagna hotellhandduk runt väskan och beger mig till restaurangen Aji No Tonkatsu Maruichi runt hörnet. Jag ska äta den lokala specialiteten tonkatsu, griskött som rullas i ströbröd och sedan friteras.

Restaurangen som ligger undangömd i en källare har högt betygssnitt med många recensioner på Google Maps. Ikväll är kön lång. Det tar över en halvtimme innan jag får sätta mig vid bardisken och se den charmige kocken och ägaren Yoshiaki och hans assistenter laga maten precis framför oss.

Japansk medelålders kock med svart hår håller i ett enormt stycke griskött och tittar in i kameran.
Kocken Yoshiaki med det enorma stycke griskött han senare skar upp.
Kock i vita kläder vid kök bakom bardisk med uppskuret kött, rått kött och en bytta med kokande olja.
Kort efter att jag tog bilden tittade Yoshiaki på mig, flinade och sade ”Making tonkatsu is very hard”.

Yoshiaki serverar mig personligen och instruerar mig hur senapen och den söta och trögflytande sojasåsen ska appliceras. Han avslutar med att plocka upp citronklyftan jag har på min tallrik och kramar saften ur den med sin kraftiga och flottiga näve. Det är underbart att se!

Flera tallrikar och glas med mat och dryck. Friterat griskött med kålsallad i mitten, ris till höger och öl och vatten i två glas ovanför.
Utöver själva tonkatsun och dess kålsallad ingår ris och misosoppa.

Tuff promenad till tågstationen

Efter att ha fått Yoshiakis visitkort och tackat honom och personalen för min allra första tonkatsu drar jag genast till tågstationen i så rask takt som möjligt.

Det är inte det sista snabbtåget till Fukuoka som går inom tjugo minuter, men det är det sista på ett tag och med över 21 000 steg i benen och orimligt mycket fläskkött i magen föredrar jag att somna i min hotellsäng istället för i väntrummet stationen.

Restaurang upplyst med röda lanternor jämte bilväg. Det är mörkt ute.
Efter några dagar i Tokyo känns det fortfarande ovant med så här lite folk.
Flod genom stadskärna. Träd till vänster och höghus till höger. Lampor med jämna mellanrum längs med floden. Det är mörkt ute.
Kotsuki River var likt resten av staden upplyst från att mörkret föll.

Väl på Shinkansen tillbaka till Fukuoka vid Kyushus norra kust ångrar jag min reseplanering litegrann. Här i Kagoshima hade jag gärna stannat en eller två nätter.

/Alexander