Med ett aktiverat Japan Rail Pass lämnade jag i lördags Tokyo efter fyra och en halv dag för ett återbesök i lugna och historiskt rika Kyoto. Första två dagarna bjöd på sköna kontraster.

Frihetskänslan att lämna Tokyo med ett aktiverat Japan Rail Pass är fantastisk och svår att beskriva. Då jag kan tänka mig att flera TV-spelsentusiaster läser detta kan jag säga att är det som att kliva ut ur valvet i Fallout 3 eller komma ut på Hyrule Field i The Legend of Zelda: Ocarina of Time, dock med skillnaden att de flesta vill hjälpa dig istället för att ha ihjäl dig.

Efter två och en halv timme på Shinkansen (mer om att åka den i ett senare inlägg) befinner jag mig i Kyoto. Jag tittar runt för att känna igen mig på centralstationen innan jag beger mig till mitt boende.

Hett bad på boende i traditionell stil

Under mina dagar i Kyoto bor jag på det moderna men japanskt traditionella hotellet Onyado Nono. Det efterliknar en ryokan genom att ha:

  • Skåp för skor i hallen så alla går runt barfota
  • Tatamimattor på nästan alla golvytor
  • Japansk frukostbuffé
  • Ett rejält onsen
Stängt skoskåp med nummer 69. Nice!
Nice! Skönt att gå barfota.
Korridor med bänkar utan ryggstöd och stängd dörr. Gula mattor på golvet.
Korridoren till hissarna via matsalen.
Hotellrum med gula mattor på golvet, röda väggar och säng med vitt täcke. Bord, fåtölj och TV syns också.
Huvuddelen av mitt rum.

Just hotellets onsen är den bästa jag upplevt i Japan trots att jag bodde på ett fint ryokan i den lummiga förorten Arashiyama för fem år sedan. Här finns en bastu, ett kallbad på sexton grader, två badtunnor, tre pooler och en naturlig ren alkalisk varm källa som som sägs bota allt mellan ledvärk till depression. I de varma baden ligger temperaturen på 38 till 42 grader.

Jag måste täcka över mina tatueringar med hudfärgade plåster innan jag besöker hotellets onsen.

Även totalförbud mot tatueringar är normen i Japan är många boenden pragmatiska och tillåter en om man täcker över dem. På Onyado Nono delar de till och med ut stora plåster i receptionen.

Eftersom det givetvis är totalt fotoförbud har jag plockat några bilder från booking.com.

Sittduschar med egna bås och speglar.
De för landet typiska sittduscharna där man ska göra sig grundligt ren innan badet.
Kvadratisk liten pool med vitgrumligt vatten.
Den svalaste av de varma poolerna med sina 38 grader.
Stor pool med mysig belysning och pappersväggar med blommönster.
Meditationsbadet där det står ”sleeping bath” på en skylt, men på en annan skylt står det att sova är förbjudet.

Fintempura med amerikanska gäster

Ren, fräsch ett halvt kilo (!) lättare efter allt svettande drar jag sedan på en av mina två finskjortor, jeans och min rockiga hipsterscarf och tar mig till utkanten centrum för att gå på finrestaurang.

För att fira att det idag är exakt fem år sedan min första resa till Japan ska jag äta tempura på Tempura Endo Yasaka. Denna restaurang råkar vara den brittiske filmskaparen Chris Broads favoritrestaurang för tempura i hela Japan. Chris driver sedan tio år Youtube-kanalen Abroad in Japan som jag följt i flera år. Jag litar på hans omdöme.

Mysigt upplyst fasad med traditionell japansk arkitektur.
Fasaden för Tempura Endo Yasaka. Typisk arkitektur för Kyotos äldre områden.

Väl på plats slår jag mig genast ner för sista skiftet 20:00. Jag får en fin haklapp och beställer öl som personalen fyller på i mitt glas kvällen ut.

Maten serveras bit för bit av kocken som berättar vad det är och hur den ska garneras, inte bör utan ska! Han är trevlig men bestämd.

Tempura på ål i närbild.
Ål med grönt matchasalt.
Tempura på shitakesvamp i närbild.
Saftig shitakesvamp med vitt salt.
Tempura på räkor i närbild.
Räkor i olika former med vitt salt, tempurasås och några droppar citron.

Snabbt börjar jag och mina fem närmaste gäster prata om maten och våra resor. Fem är från USA (flera från New York City) och en från Argentina.

Jag berättar om allemansrätten i Sverige och Finland. Amerikanerna tycker det låter fantastiskt att kunna ströva runt fritt i naturen utan att bli skjuten rakt i ansiktet.

Tre glada gäster på restaurangen. De ler och en vinkar.
De två amerikaner och den argentinare som bjöd på gött sällskap, men som ja glömde ta namnen på.
Jag till vänster, Olivia i mitten och Jack till höger.
Jag och de andra gästerna Olivia och Jack innan vi skildes åt efter vår promenad till våra hotell.

Busspass till tempel och slott

Dagen efter ska jag ta mig an några av stadens många tempel och slott och för det är det lokala bussnätverk det bästa alternativet. Kyoto har också en tunnelbana, men den är inte lika täckande och när jag kollar rutter på Google Maps får jag sällan förslag som innefattar den.

För 1 100 yen kan du köpa ett dagspass som ger dig obegränsat antal resor med både buss och tunnelbana.

Då Japan Rail Pass inte innefattar Kyotos lokaltrafik köper jag mitt kort i en automat vid Kyoto Station och ställer mig i kön för buss 206 som tar mig till dagens första tempel på Unescos världsarvslista.

Kiyomizudera

Först ut, mest välbesökt och min favorit för dagen är Kiyomizudera i östra Kyoto. Detta tempel grundades redan år 780 och är utöver sitt fina läge med utsikt över centrala Kyoto också berömt för sina två stora terasser i trä.

Jag är här runt 11:00 och det är många turister på plats. Flera västerlänningar har hyrt yukatas (tunna kimonos) de vandrar runt i. Det ser skönt ut om man bortser från de tillhörande sandalerna de måste ta alla trappsteg i.

Smala och höga gråa gravstenar. I fjärran buskiga gröna kullar.
Gravgård längs med den folktomma sidogatan på väg upp till templet.
Stor träterass med mycket folk på. I fjärran syns Kyoto och längre bort gröna kullar.
Templets första av två stora terasser i trä.
Stort tempel med stor träterass omgiven av buskar. I fjärran syns Kyoto och därefter gröna kullar.
Templets första terass sett från dess andra. Centrala Kyoto hägrar i fjärran.
Framsidan på fiket Snoopy Chocolat med chokladglass i förgrunden.
Given glasspaus på närliggande kedjan Snoopy Chocolat efter besöket till Kiyomizudera.

Kinkakuji

Efteråt väntar en busstur på över en timme till ett tempel som du garanterat sett på bild förut, nämligen Kinkakuji. Denna gyllene paviljong i norra Kyoto har bokstavligt talat väggar beklädda med guld som får den att sticka ut på flera sätt.

Byggnaden var från början en pensionsvilla för shogunen Ashikaga Yoshimitsu, men blev efter hans död år 1408 ett tempel.

Kinkakuji har brunnit ner och byggts upp flera gånger de senaste århundradena. Senast 1950 av en fanatisk munk. Nuvarande byggnad är från 1955.

Tempel med väggar i guld omgivet av en liten insjö och buskage.
Templet kan fotograferas från nästan alla sidor runt den damm som omger det.
Statyer omgivna med tusentals mynt.
De allra flesta av besökarna försökte pricka gropen i mitten med sina mynt. Varför? Oklart. Kanske för hälsa och välstånd?

Nijojo

Det sista besöket på eftermiddag blir det oväntat imponerande slottet Nijojo i centrala Kyoto en halvtimme från Kinkakuji.

Efter att ha byggts år 1603 av den första shogunen för Edo-perioden (1603 – 1867), Tokugawa Ieayasu blev slottet tillgängligt för allmänheten en bit efter 1867. Det anses vara det bäst bevarade i sitt slag från Japans medeltida era.

Framsidan på slottet Nijojo i form av tre hus med krökta triangelformade tak.
Entrén till det inre palatset Ninomaru där shogunen bodde på besök i Kyoto.

Palatset Ninomaru på innergården består av stora rum med tatamimattor och har fina målningar på träd, fåglar och tigrar på sina väggar och skjutdörrar.

Golvet i palatset är konstruerat så att det gnisslar när man kliver på dess plankor. Detta som en varning för inkräktare!

Konstgjord sjö omgiven av buskar och gräs.
En del av den omslutande trädgården.
Gamla trädhus omgivna av skog. Gröna kullar i fjärran.
Innergård sett från en utkiksplats vid vallgraven.
Bred vallgrav med träd längs med enavattenlinjen.
Vallgraven som omger Nijojo.

Tvättpaus på hotellet

Väl tillbaka svidar jag om till den pyjamas som varje gäst har tillhanda för att sedan dra till tvättstugan. Även om många gäster går runt i vanliga kläder på hotellet har nog över hälften på sig detta beiga luftiga plagg som jag.

På en dryg timme är mina smutsiga kläder rena och nästan torra. Så jag svidar igen om för ett sista besök till ännu ett världsberömt tempel som dock inte är med på Unescos lista, Fushimi Inari Taisha.

Jag stående framför spegel med beige pyjamas och full tvättkorg.
På väg till tvättstugan iförd hotellets pyjamas och bara fötter.

Kvällspromenad på Fushimi Inari Taisha

Detta tempel besökte jag även för fem är sedan men då en het lördagseftermiddag då det var fullt med folk.

Även om det vid 19:00 fortfarande är en del besökare på plats är det klart behagligare. Alla verkar ha svart bälte i Instagram då det poseras och fotograferas i nästan varje av de många trapporna.

Fushimi Inari Taisha är berömt för sina tusentals torii-portar som omger trapporna upp för 233 meter höga Mount Inari. De tidigaste strukturerna är från år 711.

Stengata med lampor på båda sidorna. Röd stor torii-port i fjärran.
Blott en minut från tågstationen är man på den upplysta gågatan till templet.
Många röda torii-portar längs med en trappa som kröker sig uppåt och till höger.
Branta trappor kröker sig uppåt för berget, alltid omgivna av torii-portar.
Alkov med två statyer på arga katter och flera små röda torii-portar lutande mot stenar.
En av många små alkover man når från huvudspåret runt templet.

Halvvägs upp blir dock energibristen till slut för påtaglig. Jag kollar min klocka och ser att jag är uppe i över 21 000 steg. Jag vänder om och går ner för trapporna och tillbaka till tågstationen för att hitta kolhydrater och krascha i hotellsängen.

På vägen hem blir jag att tänka på en bild jag tog tidigare idag som sammanfattar dagen väl.

Konstverk på grusfylld innergård. Snobbens ansikte är utgjort i gruset och Woodstock är målad på väggen.
Japp, ännu en bra dag på Skogcoast 4!

/Alexander