Även om Osaka gav ett coolt och skönt ruffigt första intryck när jag anlände tog det mindre än 24 timmar innan jag lämnade staden för en utflykt till närliggande Nara.

Nara blev Japans första permanenta huvudstad år 710. Innan dess ändrades huvudstaden varje gång en ny kejsare tillträdde tronen. År 784 flyttades dock huvudstaden till Nagaoka då Naras buddistiska kloster växte i inflytande, fick större politiska ambitioner och ansågs vara ett hot mot regeringen. Några år senare flyttades huvudstaden igen till Kyoto innan Tokyo slutligen tog över år 1868.

Tydligt vart man ska gå

När jag kliver ut ur en tågstation på resan är Google Maps det första jag vanligtvis tittar på, men inte i Nara. Här är det bara att följa folkmassan som rör sig mot stadens stora park och berömda tempel Todaiji som ligger mindre än två kilometer bort.

Smal asfaltväg med två breda trottoarer med butiker
Gatan till Naras stora park där templet Todaiji också ligger.
Brunnslock med motivet rådjur i en park
Lokala motiv eller pokémons, men brunnslock i japanska städer har säregen design.
Gågata med stenplattor. Träd till höger oh butiker till vänster.
Efter ungefär tjugo minuters promenad är man på gågatan till tempelområdet.

Rådjur, rådjur, rådjur

Trots Naras rika historia är det svårt att inte främst tänka på de halvtama rådjur som finns runtomkring stadens park. Det handlar alltså inte om någon inhängnad med några hundra rådjur utan det är över 1 300 som rör sig helt fritt i parken, på gågator och utanför butiker och tempel. De är överallt!

Vid Naras park finns över 1 300 rådjur som inte har något emot om att bli matade av och ta foton med turister. Ibland bugar (!) de innan de nafsar åt sig kexet.

Jag och ett rådjur på nära håll. Jag ler lite. I bakgrunden matstånd.
Ett av många stopp för att bjuda på kex och ta foton.

Försäljning av kex och ny attityd

Rådjuren bör endast matas med speciella kex som kostar 200 yen per paket och säljs här och där i parken. Precis efter att jag köper mitt första paket blir jag petad i sidan ovanför byxlinningen. Det är bokstavligt talat ett horn jag har i sidan.

Jag blir stressad och börjar fumla med paketet. Ett till horn i sidan dröjer inte mer än två sekunder. När jag sedan får upp paketet har några av kexen klibbat ihop och jag får pilla vidare. Pang, ett tredje horn! Det börjar bli dålig stämning, men slutligen får jag loss två kex som rådjuret slukar innan det går vidare.

Under pandemin sägs rådjuren ha blivit mer otåliga då färre besökare kom med mat. Då tog de saken i egna klovar och blev tuffare.

Skylt som varnar att rådjuren kan bitas, sparkas, stångas och knuffa omkull en.
Det varnas för att rådjuren kan bitas, sparkas, knuffas och stångas. Jag ser en riva sönder en äldre dams påse med mat. Men hon bara skrattar.

En av flera skyltar med tips säger att man ska visa sina tomma handflator åt rådjuren för att signalera att man inte vill ge dem eller inte har mer mat. Jag testar tipset efter att ha bjudit på ett kex väl medveten om att jag har två paket till i väskan. Den går på det! Dock är en annan och nosar vid mitt kardborreband på väskan som hänger över ryggen.

Många rådjur ligger och vilar vid några träd.
Rådjuren är väldigt lugna, men ser de att man har kex framme glider de fort fram.
Ofta dyker de upp i grupp och väntar då inte på sin tur. Alla på en gång.
Rådjur framför stor port till tempel.
Det blir många kex som dras ur fickan på vägen till porten Nandaimon.

Större buddha än i Kamakura

Till slut når jag den stora södra porten Nandaimon innan det faktiska tempelområdet. Därefter i nästa mindre byggnad köper man biljetter (endast med kontanter) till områdets huvudbyggnad Daibutsuden. Denna hall är en av världens största träbyggnader hem åt flera imponerande statyer inklusive en femton meter hög buddha (den i Kamakura var lite över elva meter).

Todaiji har brunnit ner och återuppbyggts flera gånger, men konstruerades första gången år 752.

Stor träport med två våningar. Folk går igenom den och några fotograferar. I fjärran ett tempel.
Den breda, höga och djupa porten Nandaimon.
Stor och liten staty inuti den stora träporten. Nere till vänster ligger ett rådjur.
En av de två skräckinjagande statyerna inuti den djupa porten.
Enormt trätempel på en stor gräsmatta. Folk promenerar framför det.
Tempelområdets huvudbyggnad Daibutsuden.
Den enorma Buddha-statyn från sidan med folk framför nere på golvet.
Den mäktiga buddhastatyn inne i hallen. Det känns som man är på inspelningen av en äventyrsfilm.
Den enorma Buddha-statyn framifrån. Den har sin högra handflata höjd.
Buddhastatyn symboliserar buddhan Vairochana.
Gyllene staty på sittande buddhistisk figur.
En av två avbildade bodhisattvor som omger hallens enorma buddhastaty.
Miniatyrmodell på hur templet Todaiji och kringliggande byggnander lär ha sett ut när det byggdes
Miniatyrmodell (1:50) hur Todaiji lär ha sett ut när det stod klart år 752.

De sista kexen med Mike och Robb

På väg tillbaka till matar jag några rådjur bakom ett stängsel med mina sista kex och blir att prata med två amerikaner som gör likadant. Vi delar alla insikten att rådjuren här inte skäller som hundar utan istället låter som dåligt oljade och gnisslande dörrar i en gammal herrgård när de öppnar munnen.

Den ene jag pratar med är Mike från Wisconsin som gör sin första resa utanför Nord- och Centralamerika. Han är på strålande humör och är inne på den andra av sina två veckor i Japan. Han förklarar att nog allt med Japan har lockat hit honom även om han länge varit intresserad av anime.

Robb är en pensionerad kriminaldetektiv från USA som sedan flera år bor med sin flickvän i Kyotos lummiga förort Arashiyama. Han ser klart yngre ut än sina snart 55 år.

Jag, Mike och Robb. Vi ler alla och gör fredstecknet.
Jag, Mike och Robb på den matfestival som ordnades i Naras park.

Mike och Robb har kopplats ihop via en gemensam bekant hemma i USA, men de har inte träffats förrän tidigare idag. Efter deras besök i Nara ska båda tillbaka till Kyoto innan Mike senare åker vidare till Tokyo innan det blir hemfärd.

Gött snack på matfestival i parken

Då vi alla är hungriga slår vi följde till den matfestival som passande nog ordnas i Naras park. På plats diskuterar vi våra favoritplatser i Japan, zombiefilmer (jag tipsar om norska Död Snö) och amerikansk inrikespolitik.

Både Mike och Robb tycker det är gött att jag hunnit besöka deras hemland tre gånger innan pandemin och den politiska polarisering som då ökade markant. ”Before it all really went to shit”, förtydligar Robb. Tonen är lite allvarligare när de diskuterar och beklagar sig över polariseringen i USA. Mike säger att han är förskonad från det värsta i Wisconsin, men att det är mer påtagligt där nu än tidigare.

Robb avbryter för att kontakta sin dotter Aris som fyller 21 år idag. Han överraskar henne med en resa till Paris. Jag föreslår hashtagen #ArisInParis och Robb skiner upp med ett ”Yeah!”.

Mike och Robb formar ett hjärta med tumme och pekfinger och ler.
Mike och Robb visar den i Japan populära gesten som symboliserar ett hjärta innan vi skiljs åt efter den sena lunchen.

Regn och hemfärd

Kort efter att vi gått skilda vägar börjar det tidigare duggregnet sakta men säkert öka i intensitet. Jag köper en grön matchaglass och zic-zacar mellan rådjuren som tittar på mig med sina, ja, rådjursögon på väg tillbaka till tågstationen.

Med mig i väskan har jag den obligatoriska lokala kylskåpsmagneten men också ett litet kramdjur i form av Naras ena maskot, rådjuret Shikamaro-kun. Likt Gaya som blev kvar i Amanohashidate känns det slött att Mike och Robb inte är på väg till Osaka också. Goa gubbar!

/Alexander