På vägen tillbaka från Kyushu har jag tre planerade stopp för resan innan de sista dagarna i Tokyo. Det första blir en udda avsticker till Tottori, staden med den enorma ökenliknande sandstranden.

Tottori är huvudstaden med samma namn som den prefekturen den ligger i. Prefekturen är Japans minst befolkade med sina drygt 570 000 invånare. Det finns viss historia kopplad till stadens slottsruiner, men det Tottori absolut är mest känt för är dess massiva sanddyner vid kusten.

30 kvadratkilometer sanddyner

Kort efter att jag checkat in på det mysiga vandrarhemmet Tottori Dropp Inn och bäddat min kapsel (här har de påslakan!) beger jag mig genast till sanddynerna med en stadens bussar. På bussarna kan jag inte betala med mitt IC-kort så myntbörsen åker fram.

Öppet rum med bardisk, bord och stolar. På väggarna sitter foton fastklistrade och från taket hänger flera lampor. Fönster till höger.
Lugn och ro på Dropp Inn Tottori sent på eftermiddagen.
Säng med vita lakan inuti ett bås i väggen. TV til l vänster och jackor hänger i bakgrunden.
I min kapsel kunde jag nästan stå rakt upp. Utöver värdeskåpet vid bortre väggen kunde jag låsa in mitt bagage i ett större skåp under sängen.
Bil kör på en asfalterad väg. På sidorna finn det två breda promenader med många butiker.
En av Tottoris gator där de flesta butiker aldrig riktigt verkade vara öppna.

Framme vid kusten åker min buss inte hela vägen fram till sanddynerna så jag får kliva av och irra genom skogen i några minuter innan jag plötsligt står mitt bland all sand. Det är onekligen fräckt! Jag tar av mina skor, stoppar sockorna i fickan och gåt snabbt mot solnedgången för att ta bilder och supa in atmosfären.

Sandig promenadstig genom skogsdunge.
Några gånger under resan har jag frågat mig varför jag inte sitter vid en bar och dricker sake. Denna skogspromenad var en av de gångerna.
Öppet fält med sanddyner och några träd till höger. I fjärran en gul och röd solnedgång.
Runt 17:30 går solen ned i Japan denna månad.

Jag hinner med nöd och näppe upp på områdets största sanddyn innan det snabbt mörknar. Jag fick stressa och jogga barfota, men imorgon ska det tydligen regna så jag ville uppleva sanddynerna iförd shorts och t-shirt istället för långbyxor och regnjacka.

Kustremsa med massiv sandstrand. Gul och röd solnedgång i fjärran. Ganska mörk himmel med mörka moln.
Den klart största sandstranden jag varit på.

När mörkret faller tar jag bussen tillbaka med de fåtal besökare som är kvar, kastar i mig några bollar het takoyaki vid tågstationen och går sedan till vandrarhemmet och hänger med några av gästerna innan det blir läggdags.

Kvinna och man på buss ler in i kameran. Kvinnan har uppsatt hår och ger fredstecknet. Mannen har rakat huvud, glasögon och skägg.
På bussen träffar jag Èmeline och Kévin från Marseille. De har varit ute och rest i Sydostasien sedan i maj. Kévin och jag kopplar ihop oss på LinkedIn då det visar sig att han också arbetar som UX Designer.
Upplyst fasad på brun tegelbyggnad. Bottenvåningen har glasväggar. En skylt lyder "Drop Inn & Cafe".
Dropp Inn Tottori var väldigt mysigt när mörkret föll.
Man med röd scard runt huvudet och kvinna med orange tröja ler mot kameran. De har två gula drinkar på bordet framför sig.
Stwart från Costa Rica och hans japanska vän Maya njuter likt mig av varsin Tequila Sunrise sista natten i Tottori innan de drar till Hiroshima. Stwart nämner entusiastiskt en tidigare resa han gjort till Finland.

Vandring till den vita kaninens tempel

Nästa morgon är vädret som utlovat dåligt. När jag vaknar är det bara mulet, men efter min dusch faller regnet. Jag blir besviken, men påminner mig om att det ändå är oktober och på Åland och i Stockholm är det värre.

Efter att jag skärpt till mig tar jag på mig regnjackan, går till tågstationen och beger mig nordväst till kusten för att besöka ett tempel jag i misstag råkat klicka på i Google Maps bara några veckor innan resan började.

Vagn i pendeltåg. På varje sida sitter flera japaner och tittar på sina mobiltelefoner.
Bara en del av lokalbefolkningen som lever i nuet.

När jag kort senare kliver av undrar jag om jag knappat in något fel på Google Maps då jag inte har något annat väl än att traska över en stor åkermark innan jag återigen hittar asfalten. Sedan väntar en lång, blåsig, regnig men också mycket vacker kustpromenad.

Selfie på mig iförd grön regnjacka med huva. Jag ser förvånad ut. Bakom mig ett stort risfält och gröna kullar.
När man inser att man så småningom ska resa hem och få uppleva detta väder varje dag i några månader.
Två små båtar täcka med blåa överdrag på en sandstrand. Det går vågar på havet bakom.
På väg ner för att plocka snäckor och känna lukten av uppspolat sjögräs.
Selfie på mig iförd grön regnjacka med huvan uppdrag. Bakom mig ett trästaket och en lång kustrema.
Den bistra uppsynen till trots så var denna promenad härlig.
En liten ö ute i havet. Ovanpå den finns en torii.port. Himlen är mörk.
Undrar om det fanns något mer än denna torii-port på denna ö utanför kusten.

Trots vädret promenerar jag på stranden. Vågorna som kraschar in får mig på bra humör och efter en kurva ser jag rastplatsen vid ingången till templet Hakuto Shrine. Ingången visar sig vara lika gullig som episk med statyer av kaniner på pelarna längs med en trappa upp in i ek skog genom två torii-portar.

Hakuto Shrine är tillägnat den vita kaninen från Inaba som är av de mest kända berättelserna i den japanska mytologin. Vid templet uppstod tydligen den allra första kärlekshistorien i Japan.

I förgrunden en liten staty på en kanin med små vita stenar runt sig. I bakgrunden en gång med stenplattor in i en skog.
På väg in till templet. Jag är inte den enda på plats trots vädret.
En torii-port framför en gata byggd med stenplattor. I fjärran ser man havet.
En av de två torii-portar som ska passeras.

Vid templet köper jag en så kallad musubi-ishi, en kaninformad sten som jag läser att man kan ta med eller lämna vid templet. Tydligen ska den ge en allmän framgång i livet med fokus på kärlek. Jag tar med den som en av många souvenirer.

Jag köper och lämnar också en hälsning i skrift på ett ema (en bricka av trä) hängande bland de övriga vid templet innan jag tar samma kustpromenad tillbaka över åkermarken till tågstationen.

Japanskt tempel med böjt triangelformat tak. Tjocka rep hänger ovanför ingången.
Det lilla men kända templet.
Två träställningar fyllda med massvis av träbrickor med japansk skrift på.
Alla emas med önskningar som lämnats av hoppfulla besökare.
Hjärtformad rosa träbricka med en vit kanon och tre japanska tecken på.
Mitt ema som var mer av en hälsning än en önskan.

Världens enda inomhusmuseum för sandkonst

Väl tillbaka i centrum är himlen lite ljusare och luften lite varmare så jag får feelis och bestämmer mig för att återigen ta bussen till sanddynerna.

Nu får jag mer tid på mig att ta bilder innan solnedgången, men nu hinner jag också besöka närliggande The Sand Museum, världens enda (!) inomhusmuseum för sandkost.

Årets utställning på The Sand Museum handlar om egyptisk historia. Några år tidigare belyste den våra nordiska länder.

Stor hall med flera sanskultpurer till höger, vänster bak, fram och i mitten.
Översikt av årets utställning på The Sand Museum.
Oerhört detaljrik sandskullptur på en barbröstad kvinna som sitter på en soffa. Bredvid henne sitter en tjänar och beundrar henne. I bakgrunden syns en lång orm som kringlar sig.
Alla skulpturer har bara gjorts med sand och vatten.
En stor sandskulptur på en människolik katt och bredvid den en liten sandskulptur på en faktisk katt.
Skulpturerna hade varsin informationstavla som berättade vad ur den egyptisk historien eller mytologin som de föreställde.
Massiva sanddyner där några människor står på en. I fjärran ser ,an en gul och orange solnedgång.
Vackra vyer efter museibesöket, men de var kyligt och blåsigt.
Jag liggande på en massiv sandstrand iförd jeans och regnjacka med solnedgången i bakgrunden.
Detta var inte strandhänget jag tyckte jag förtjänade, men det var strandhänget jag behövde.

Ångest sista morgonen

Efter ännu en busstur från sanddynerna, snabb middag i centrum och tidig sänggång vaknar jag följande morgon med både ängslighet och en del ångest i kroppen.

Vandrarhemmet är ödsligt, vädret är fortfarande dåligt och om en vecka sitter jag på planet tillbaka till Stockholm. Jag känner för att ringa pappa för att kolla hur han har det (som jag gör varje dag), men det är tyvärr mitt i natten hemma.

Jag ser till att duscha, packa och ta mig ner till det allmänna utrymmet vid receptionen så fort som möjligt. Väl där tar jag en kaffe med den trevlige sydkoreanske receptionisten och det känns bättre.

När jag lämnar Dropp Inn Tottori för tågstationen släpper ängsligheten helt och hållet. Nu fortsätter äventyret!

Ljust öppet rum med vita väggar med foton på. I förgrundne ett bord med papperskoppar och kannor med te juice och kaffe i.
Enkel frukost med blandad dryck på vandrarhemmet. I bakgrunden fanns dock ett rejält kök för oss gäster.

På tåget tillbaka till Hijemi för mitt byte känner jag mig lättad. Tottoris sanddyner var episka och utflykten till Hakuto Shrine var lika rolig som udda. Men även det nog var nyttigt för mig att komma ner i varv efter över två veckor med intensivt turistande från morgon till kväll så hade det nog varit roligare att lägga dessa två nätter någon annanstans.

/Alexander