I HBO:s kriminaldrama Tokyo Vice följer vi den unge amerikanske kriminalreportern Jake Adelstein beblanda sig med den japanske yakuzan i 90-talets Tokyo. Jag gillade serien så pass mycket att jag köpte boken som nu är signerad av den faktiske Jake Adelstein.
Till sist sitter han bredvid mig. Med sin kopp kaffe med en knapp tillstymmelse till värme kvar i sig på bordet hälsar reportern och författaren Jake Adelstein glatt på mig på Le Vin Bar á Vin 52 vid Shibuya Station där jag lite tidigare under denna sena kväll skaffat ett bord.
Jake ursäktar sig igen och uppskattar mitt tålamod. Vi skulle egentligen ha setts klart tidigare på Mister Donut vid närliggande Togoshi Station, men Jakes schema körde ihop sig och han trodde han hade gett mig sitt nummer via X (tidigare Twitter) där vi tidigare planerat detta möte.
Efter att ha druckit lite av sitt i princip kalla kaffe signerar Jake boken åt mig och berömmer min bläckpenna. Jag förklarar att om man jobbat som UX Designer och ritat wireframes i tolv år har man inte tid att fucka runt med några skitpennor. Jake flinar och vi börjar prata om min resa till Japan, vad jag gör hemma i Sverige och hur olika restriktionerna såg ut där respektive i Japan under pandemins första år.
Jake signerar min kopia av hans bok Tokyo Vice från 2009.Trötta med nöjda. Jake med sitt kaffe och jag med min signerade bok.
Första utländske reportern
Efter att ha växt upp i Columbia, Missouri och gått i Rock Bridge High School flyttade Jake till Japan när han var 19 år för att studera japansk litteratur på Sophia University i Tokyo. Några år senare 1993 blev han den första utländske reportern på Yomiuri Shimbun, en av Japans fem största tidningar.
Efter att ha lämnat tidningen tolv år senare publicerade Jake ett grävande reportage där han avslöjade att yakuzabossen Tadamasa Goto hade börjat samarbeta med FBI i USA i utbyte mot en levertransplantation på University of California, Los Angeles.
I sina memoarer Tokyo Vice som publicerades 2009 menar Jake att Goto hotade att ha mörda honom för detta avslöjande.
Med ett aktiverat Japan Rail Pass lämnade jag i lördags Tokyo efter fyra och en halv dag för ett återbesök i lugna och historiskt rika Kyoto. Första två dagarna bjöd på sköna kontraster.
Frihetskänslan att lämna Tokyo med ett aktiverat Japan Rail Pass är fantastisk och svår att beskriva. Då jag kan tänka mig att flera TV-spelsentusiaster läser detta kan jag säga att är det som att kliva ut ur valvet i Fallout 3 eller komma ut på Hyrule Field i The Legend of Zelda: Ocarina of Time, dock med skillnaden att de flesta vill hjälpa dig istället för att ha ihjäl dig.
Efter två och en halv timme på Shinkansen (mer om att åka den i ett senare inlägg) befinner jag mig i Kyoto. Jag tittar runt för att känna igen mig på centralstationen innan jag beger mig till mitt boende.
Hett bad på boende i traditionell stil
Under mina dagar i Kyoto bor jag på det moderna men japanskt traditionella hotellet Onyado Nono. Det efterliknar en ryokan genom att ha:
Skåp för skor i hallen så alla går runt barfota
Tatamimattor på nästan alla golvytor
Japansk frukostbuffé
Ett rejält onsen
Nice! Skönt att gå barfota.Korridoren till hissarna via matsalen.Huvuddelen av mitt rum.
Just hotellets onsen är den bästa jag upplevt i Japan trots att jag bodde på ett fint ryokan i den lummiga förorten Arashiyama för fem år sedan. Här finns en bastu, ett kallbad på sexton grader, två badtunnor, tre pooler och en naturlig ren alkalisk varm källa som som sägs bota allt mellan ledvärk till depression. I de varma baden ligger temperaturen på 38 till 42 grader.
Jag måste täcka över mina tatueringar med hudfärgade plåster innan jag besöker hotellets onsen.
Även totalförbud mot tatueringar är normen i Japan är många boenden pragmatiska och tillåter en om man täcker över dem. På Onyado Nono delar de till och med ut stora plåster i receptionen.
Eftersom det givetvis är totalt fotoförbud har jag plockat några bilder från booking.com.
De för landet typiska sittduscharna där man ska göra sig grundligt ren innan badet.Den svalaste av de varma poolerna med sina 38 grader.Meditationsbadet där det står ”sleeping bath” på en skylt, men på en annan skylt står det att sova är förbjudet.
Fintempura med amerikanska gäster
Ren, fräsch ett halvt kilo (!) lättare efter allt svettande drar jag sedan på en av mina två finskjortor, jeans och min rockiga hipsterscarf och tar mig till utkanten centrum för att gå på finrestaurang.
För att fira att det idag är exakt fem år sedan min första resa till Japan ska jag äta tempura på Tempura Endo Yasaka. Denna restaurang råkar vara den brittiske filmskaparen Chris Broads favoritrestaurang för tempura i hela Japan. Chris driver sedan tio år Youtube-kanalen Abroad n Japan som jag följt i flera år. Jag litar på hans omdöme.
Fasaden för Tempura Endo Yasaka. Typisk arkitektur för Kyotos äldre områden.Läs hela inlägget
Vid Kyotos norra kust ligger vad som marknadsförs som ”Kyoto by the Sea” för turister. Natursköna Amanohashidate kände jag till, men det var närliggande fiskebyn Ine som verkligen trollband mig. Återigen blev jag dessutom påmind att resa ensam och resa själv är två helt olika saker.
När man läser om Japan återkommer ofta tre så kallade natursköna och fotovänliga platser. Den ena är ön Miyajima i bukten utanför Hiroshima som jag besökte för fem år sedan, den andra kommer dyka upp här senare under resan och den tredje är just Amanohashidate som jag idag tagit mig till med tåg på drygt två timmar från Kyotos centralstation.
Framme i Amanohashidate infinner sig lugnet direkt precis som när jag klev av i Kamakura tidigare i veckan. Dock är kontrasten mot Kyoto inte lika stor som mellan Kamakura och Tokyo.
Jag är på plats strax innan 11:00 och ska ta sista tåget tillbaka 19:18. Då det finns mycket att utforska går jag direkt till turistinformationen för att köpa ett Amanohashidate & Ine Free Pass som ger mig tillgång till bussar, båtturer och linbanor i området för resten av dagen. Kvinnan bakom disken ger mig fem broschyrer och pratar lika rappt som en auktionsledare i fem minuter. Hon har jobbat här länge.
Utanför den lugna tågstationen och turistcentret i Amanohashidate.
Läskig linbana till utkiksplats
Några minuters promenad från tågstationen ligger den linbana som på tio minuter tar en upp till den höga utkiksplatsen Amanohashidate View Land. Härifrån ser man öarna i bukten Wakasa och givetvis den kända sandbaren som sträcker sig över nästan hela den inre viken.
Totalt tar färden upp inklusive allt fotograferande ungefär 45 minuter innan jag tar linbanan ner igen. Jag fotograferar och filmar under färden. Det känns oansvarigt, men alla likes på Instagram ska ju in.
”Probably Europe. Looking at your body… definitely not UK. Maybe Iceland?”
– Indonesisk turist gissar var jag kommer ifrån
Linbanan upp till Amanohashidate View Land. Det är brant, men fötterna är (oftast) nära marken.Jag var långt ifrån den enda med utsträckt selfiearm på Amanohashidate View Land.
Båttur över viken följt av buss till Ine
Väl tillbaka traskar jag längs med det mysiga hamnområdet ut till piren och frågar när nästa båt åker över till andra sidan. Efter en kvart är jag ombord och går upp till den lilla passagerarfärjans öppna övre däck. Jag var inte ut med båt på Ålands hav en enda gång i somras så detta är efterlängtat.
Anslutningen mellan den inre viken och yttre bukten nere vid hamnen.Turen över till andra sidan av Amanohashidate tar ungefär en kvart.Läs hela inlägget
Även om Osaka gav ett coolt och skönt ruffigt första intryck när jag anlände tog det mindre än 24 timmar innan jag lämnade staden för en utflykt till närliggande Nara.
Nara blev Japans första permanenta huvudstad år 710. Innan dess ändrades huvudstaden varje gång en ny kejsare tillträdde tronen. År 784 flyttades dock huvudstaden till Nagaoka då Naras buddistiska kloster växte i inflytande, fick större politiska ambitioner och ansågs vara ett hot mot regeringen. Några år senare flyttades huvudstaden igen till Kyoto innan Tokyo slutligen tog över år 1868.
Tydligt vart man ska gå
När jag kliver ut ur en tågstation på resan är Google Maps det första jag vanligtvis tittar på, men inte i Nara. Här är det bara att följa folkmassan som rör sig mot stadens stora park och berömda tempel Todaiji som ligger mindre än två kilometer bort.
Gatan till Naras stora park där templet Todaiji också ligger.Lokala motiv eller pokémons, men brunnslock i japanska städer har säregen design.Efter ungefär tjugo minuters promenad är man på gågatan till tempelområdet.
Rådjur, rådjur, rådjur
Trots Naras rika historia är det svårt att inte främst tänka på de halvtama rådjur som finns runtomkring stadens park. Det handlar alltså inte om någon inhängnad med några hundra rådjur utan det är över 1 300 som rör sig helt fritt i parken, på gågator och utanför butiker och tempel. De är överallt!
Vid Naras park finns över 1 300 rådjur som inte har något emot om att bli matade av och ta foton med turister. Ibland bugar (!) de innan de nafsar åt sig kexet.
Ett av många stopp för att bjuda på kex och ta foton.
Försäljning av kex och ny attityd
Rådjuren bör endast matas med speciella kex som kostar 200 yen per paket och säljs här och där i parken. Precis efter att jag köper mitt första paket blir jag petad i sidan ovanför byxlinningen. Det är bokstavligt talat ett horn jag har i sidan.
Efter svår beslutsångest bestämde jag mig för att skippa nöjesparken Universal Studios och området Super Nintendo World då jag inte kände för köa bort en hel dag. Istället gjorde jag ett besök till Nintendos officiella butik vid stadens centralstation.
Trots Nintendos enorma framgång och populäritet både nationellt och internationellt öppnade företagets första permanenta butiken i landet så sent som 22 november i Shibuya, Tokyo. Min plan var att besöka den under resans sista dagar i Tokyo, men när jag såg att det även fanns en i Osaka kunde jag inte hålla mig. Dessutom behövde jag utöka resegarderoben med en t-shirt då mitt kapselhotell faktiskt inte hade en tvättstuga.
Nintendo grundades som Nintendo Koppai redan 1889 av hantverkaren Fusajiro Yamauchi. Då sålde de lite mindre och tjockare spelkort som kallas hanafuda.
Knappt ett år gammal
Butiken i Osaka är knappt ett år gammal då den öppnade 11 november förra året. Den ligger på våning tretton i det stora varuhuset Daimaru precis vid Osaka Station. På samma våning finns även en butik med tillhörande kafé för spelstudion Capcom som ligger bakom spelserier som Resident Evil, Street Fighter och Devil May Cry.
Störst plats på samma våning tar dock Pokémon Center Osaka dit köerna både in och ut ringlar sig långa. I hissen träffar jag en australiensisk man på drygt femtio år och hans vuxna dotter. Båda ska till denna butik och det lyser om ögonen på dem.
Entrén till den populära butiken i köpcentret Daimaru.Statyn på Mario är det första man möter väl inne.
Över 2 000 unika produkter
Nintendo Osaka erbjuder över 2 000 unika produkter som spel, kramdjur, porslin, ätpinnar, slipsnålar, nyckelringar, väskor med mera. Kreativiteten är imponerande och jag undrar hur mycket pengar butiken drar in varje dag.
Efter att ha granskat varje butikshylla minst två gånger köper jag till slut en röd t-shirt med texten Nintendo Osaka över bröstet, ett drinkunderlägg med den klassiska dussinfienden goomba och en liten plastfigur av dinosaurien Yoshi. För mig välbekanta sedan början av 90-talet då jag fick min första spelkonsol, Super Nintendo.
